Jag har i några års tid gått och funderat på om det var en 50-årskris jag gick igenom,
eller om jag bara hade lite otur helt enkelt.
Jag menar, så som vårt svenska välfärdssamhälle ser ut i dag har jag ibland undrat om jag kanske trots allt skulle tagit det erbjudandet jag fick i slutet på 90-talet att komma över till USA & Kanada och fortsätta min musikkarriär där, istället för att avböja med motivationen att Sverige trots allt har ett tryggare socialt sjukförsäkringsskyddsnät mm, ska man bli sjuk & gammal nånstans så är det här.
Läs om hur mitt liv tedde sig under åren 2005 - 2007 & döm själv.
Måste jag välja mellan en inkomst eller min handikappade son?
Sedan december 2005 lever jag i stort sett utan inkomst med min handikappade son och hans mor. En ensamstående klarar inte av att hantera min son som lider av både fysiska och psykiska handikapp som gör honom extremt svår att ta hand om. På grund av det sitter jag fast i en relation som inte fungerar på något annat sätt än att vi försöker skapa ett bra liv för vårt barn.
Efter en lång tid av arbetslöshet övertalade Arbetsförmedlingen mig att gå med i aktivitetsgarantin. På grund av min återkommande frånvaro för att kunna ta min son till sina upprepade läkarbesök fick jag sparken från aktivitetsgarantin. I och med detta nollställdes mina arbetsgivarintyg. Jag nekas a-kassa och de krossade mina möjligheter till inkomst för att putsa arbetslöshetsstatistiken.
Hela den långa historien skildras nedan – ta dig tid att läsa min berättelse och fråga dig själv – kan man vara rättslös i Sverige?
Jag är en 50 år gammal musiker, som så här på ålderns begynnande höst blivit pappa åt en idag 7 år gammal son. Att för första gången så här pass sent i livet bli förälder kan ju av många anses som en välsignelse och det kan jag utan tvekan tillstå, jag älskar min son högre än livet självt. Men livet blir ju som bekant inte alltid som man har föreställt sig, något som jag redan på BB å det smärtsammaste fick erfara.
Vår son gjorde sin entré i våra liv vid 22-tiden den 17:e november år 2000 på Akademiska sjukhuset i Uppsala, och redan vid nedkomsten kunde jag i närmast chocktillstånd konstatera att han saknade högerhand. Det skulle emellertid inte räcka med att barnet fötts med dysmeli, det skulle även visa sig att han led av hjärtfel. Något som innebar otaliga sjukhusresor mellan Uppsala och Rimbo, där som vi på den tiden bodde. Resor som var livsviktiga för att med hjälp av ultraljudsundersökningar hålla reda på om man skulle behöva öppna denna lilla späda bröstkorg för att rätta till hjärtfelet.
Gudskelov blev inte detta nödvändigt, felet växte bort och istället blev destinationen för våra resor Armprotesenheten i Örebro. Det var ungefär vid denna tidspunkt som jag började misstänka att han var,
om inte helt döv så i alla fall led av kraftigt nedsatt hörsel. Och efter en massa tjat och otaliga telefonsamtal fick vi en tid på Astrid Lindgrens barnsjukhus, där man kunde konstatera att han hade vätska bakom trumhinnorna.
Man skulle enklast kunna beskriva hans hörsel vid denna tidspunkt, med hur en person med fullt fungerande hörsel hör då denne håller huvudet under vattnet på ett badhus.
Vi ordinerades medicin och örondroppar som enligt min mening hade en ytterst marginell effekt så medan tiden gick avlöste den ena öroninflammationen den andra, och långt om länge tog man beslutet att operera in dräneringsrör i öronen på honom. Viktiga år i hans liv ur hörsel och språkutvecklingshänseende passerade samtidigt som en mycket ansedd barnläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus ställde diagnosen Autism, så från att först vara ett dysmelibarn med hjärtfel kategoriserades han där efter som ett öronbarn med Autism. Så diagnoserna växlar, vissa upptäcks och har kommit för att stanna medan andra byts ut mot nya. Den senaste diagnosen han har tillskrivits är ADHD som jag nog utan att överdriva skulle kunna säga är kapabel att driva den lugnaste och mest välbalanserade förälder till vanvett.
Nu för tiden förvandlas min son i de allra besvärligaste stunder till en liten djävul rent ut sagt, som går lös på det mesta som kommer i hans väg och inte nöjer sig förrän föremålet i fråga är totaldemolerat. Det kan röra sig om allt ifrån post till vindrutan på bilen, avslitna kökskåpsluckor, taklampor, mobiltelefoner och trädstammar på tomten. Det går inte heller att få ut försäkringsersättning mer än en gång (efter en saftig självrisk) för sedan klassas händelsen inte längre som oförutsedd. Och att behöva droga ner honom med medicin innehållande centralstimulerande preparat (amfetamin) känns minst sagt bedrövligt, jag vågar inte ens tänka på vilka följder det kommer att få för hans framtida förhållande till alkohol eller andra beroendeframkallande droger. Men det är för närvarande den enda möjligheten för att hans mor ska klara av att hantera honom någorlunda när inte jag är tillgänglig.
Vilket osökt styr fokus för denna situationssammanfattning över på MIG, och att göra det med få ord är inte lätt men jag ska ändå göra mitt bästa för att texten ska bli så lättläst och överblickbar som möjligt.
Efter att ha tillbringat större delen av livet på vägarna och turnerat från den ena storstaden till den andra i och utanför Sverige, kände jag att storstadspulsen började bli mer än outhärdlig. Därför fattade jag våren 1999 ett beslut jag länge gått och funderat på, nämligen att flytta ut på landet! Jag hade just blivit bekant med den kvinna som senare skulle komma att föda min son så det föll sig ganska naturligt att hon följde med till den lilla gården strax utanför Rimbo. Lägenheten i Solna sålde jag ungefär samtidigt som sambon blev gravid. Så snart hon blev gravid upplevde jag dock en märkbart successiv förändring i hennes sätt att resonera, hon började visa sitt missnöje över vårt boende, ansåg att det inte var tillräckligt barnvänligt och i största allmänhet sjabbigt. När barnet väl kom beslöt jag mig för att skjuta min musikkarriär åt sidan för en tid och trappade gradvis ner på mitt resande/spelande, och såg istället till att vara hemma så mycket som möjligt, gick verkligen seriöst in för att vara den pappa jag ansåg att vår son hade rätt till.
Så snart mammaledigheten var över och hans mor börjat jobba igen såg jag det som naturligt att ta hand om allt bestyr med frukost, påklädning och körning till och från specialdagiset i Norrtälje (totalt 16 mil om dan) måndag - fredag. Jag såg heller inga problem med att se till att det fanns mat på bordet när hans mor kom hem från jobbet, trött och hungrig och helst ville vara ifred från en klängig unge som längtat hela dan efter sin mamma. Hennes allt tilltagande klagan på boendet och den rent av föraktfulla attityden gentemot mig började gå mig rejält på nerverna, jag tillbringade till slut de få timmar på dagarna (då jag egentligen borde jobba i studion) med att på hennes uppmaning via telefon åka runt i Norrtäljes omnejd och kika på hus till salu. Och när jag lät mig övertalas till att bygga eget och hade fått bankens godkännande om lån, förlorade hon sin över 10 år långa anställning, men det verkade inte beröra henne nämnvärt.
Jag såg dock situationen ur ett betydligt allvarligare perspektiv och min oro för hur jag skulle ro iland detta tilltog mer och mer, att köpa tomt och bygga hus var något så långt ifrån min horisont man kan tänka sig. Mina tankar gick i helt andra banor och byggde, enkelt uttryckt på att bo kvar på gården ett eller två år till, leva sparsamt och förnuftigt samt att förvalta vinsten från Solnalägenheten väl. Istället för att huvudstupa kasta sig in i nåt man inte har den ringaste erfarenhet av, leva dyrt och stundtals rent av slösaktigt bara för att man råkar ha en litet kapital på banken.
Men det evinnerliga tjat och förakt jag lät mig utsättas för de åren, bara för att jag ALLTID har försökt tänka några steg längre och haft min sons välbefinnande i fokus, har tagit oerhört på mitt psyke. Min självkänsla och inre styrka har fått sig en ordentlig törn och jag känner inte igen mig själv längre, inför den allmänna omgivningen gör jag ju naturligtvis allt för att dölja detta, men på insidan är det ofta mycket mörker.
Idag 2007, har sonen hunnit bli 7 år och börjar styra och ställa allt mer här hemma. Eller DÄR hemma rättare sagt, jag håller mig mest här ute i den byggnad som ska bli studio och arbetsplats för mitt yrkesutövande. Det nu mera två år gamla huset där sonen och hans mor kamperar ligger på samma tomt så jag har inte alls långt till honom, men eftersom hans mor ofta saknar kraft att sätta gränser väljer jag allt som oftast att hålla till här ute eftersom jag då inte riskerar att tappa tålamodet helt gentemot henne och hennes beteende. Risken för att jag själv ska få en hjärnblödning till följd av innestängd frustration minskar dessutom avsevärt här ute i min byggbarack/studio.
Vad som gör mig sömnlös och stundtals fullständigt handlingsförlamad i långa perioder, är den fullständigt ofattbara och enligt mig (och fler med mig) absolut oacceptabla situationen jag hamnat i sen jag börjat ha med Norrtäljes arbetsförmedling att göra...
Det hela började egentligen redan på våren 2005 då jag hade lyckats skaffa mig ett vikariat på en gymnasieskola i Norrtälje. Det var en 35% tjänst som musiklärare där jag bl.a hade 4 gitarrelever en dag i veckan. Efter att ha jobbat där några veckor och nätt och jämt börjat lära mig namnen på eleverna, ringde en morgon rektorn för estetiska programmet och sa att hon måste säga upp mitt vikariat med omedelbar verkan! Jag frågade naturligtvis varför, och fick svaret att en av mina gitarrelever hade känt sig kränkt av en beröring från mig... Jag kände mig nästan svimfärdig och hade inte en ringaste aning om vad hon pratade om! Rektorn kunde inte gå in på detaljer utan var tvungen att tänka på den kränktes integritet. Jag försökte förgäves få reda på vad som orsakat uppsägningen och försöka reda ut saken eftersom jag över huvudtaget inte kunde dra mig till minnes NÅGONTING som skulle kunna uppfattas som kränkande!
Efter att ha gått hela sommaren med huvudet fullt av frågetecken kring denna kränkande beröring, tog jag till slut kontakt med den övergripande utbildningschefen i Norrtälje och förklarade att jag inte längre stod ut med att inte veta vad jag anklagades för.
Någon dag senare fick jag av honom veta att den kränkande beröringen tydligen hade bestått i att jag vid något tillfälle hade vidrört en elevs hår på ett ofördelaktigt vis.
Eftersom situationen hemma var minst sagt ansträngd gick jag och mådde psykiskt dåligt hela sommaren, uppsökte läkare och kurator som sjukskrev mig. Fick ett tips om en åkare som behövde sommarvikarie i 8 veckor så jag försökte rycka upp mig och åkte för att söka jobbet. Fick då åka med den ordinarie chauffören EN HALV DAG för att lära mig den trakt jag skulle köra varav vissa lossningsställen bara pekades ut i förbifarten. På eftermiddagen uppstod det emellertid en personalkris så jag erbjöd mig att hjälpa till och köra eftermiddagen, mest för att rädda situationen. Döm om min förvåning när jag efter att ha kört ytterligare två dagar får veta att jag inte är önskad fler gånger med motivationen: Du tar för lång tid på dig, du är för saktfärdig! Så här med facit i hand, har jag ju, precis som i fallet med skolan, försökt rannsaka mig själv, tänkt tillbaka och undrat vad som orsakat att det blev som det blev... Kan det faktum att jag lider av en djup depression göra att jag är onödigt saktfärdig? Men jag anser att EN FÖRMIDDAG är lite kort tid att hinna lära sig 12 - 15 lossningsplatser på!
Sommaren gick, jag gjorde mina tappra försök att snickra på studion men kom sällan speciellt långt eftersom sonen och hans behov titt som tätt påkallade min uppmärksamhet. Sonens mamma var mer fokuserad på att göra klart trädgården än att ta hand om sonen så att jag kunde färdigställa min kommande arbetsplats och därmed ha möjligheten att få en inkomst – då jag varken har jobb, a-kassa eller sjukersättning.
Jag fortsatte att med mer eller mindre jämna mellanrum antingen ringa eller besöka arbetsförmedlingen här i Norrtälje samtidigt som jag letade efter jobb i min bransch. På sensommaren/höstkanten blev jag kallad till AF för ett möte ang. aktivitetsgarantin. Jag kände redan då att jag hellre hade fortsatt leta jobb för även om det bara var korttidsanställningar skulle det generera pengar till hushållet och om inte annat komplettera den hög av arbetsgivarintyg jag kämpade med, för att få ett nytt a-kassevillkor. Men jag antog i alla fall arbetsförmedlingens erbjudande om aktivitetsgaranti för som de sa, jag fick ju i alla fall dagpenning från försäkringskassan som var jämförbar med dagpenningen från a-kassan.
Det var upplagt så att vi ”satt i skolbänken” månd. till torsd. och så var fredagen avsatt åt att söka jobb.
Redan av det konstiga upplägget började jag skruva på mig. Om det dyker upp ett jobb på tisdag så sitter inte jag och väntar på att fredagen ska komma. I kulturbranschen är det en garanti för att gå miste om jobbet!
Min handikappade son är inte lätt att hantera rent fysiskt, vid läkarbesök har till och med jag svårt att hålla honom still. Jag tog mig an allt som hade med hans läkarbesök och diagnos att göra, dessutom var jag sjukskriven en vecka plus att jag självklart tog mina chanser när det dök upp ett jobb att ansöka om. Denna frånvaro summerades och ett snitt räknades ut – jag hade varit borta ungefär en dag i veckan.
Jag ombads komma ner till arbetsförmedlingen i Norrtälje den 30:e november för ett möte med arbetsförmedlingen, handledaren från aktivitetsgarantin och arbetsförmedlingens arbetspsykolog.
Handledaren hade givit mig intrycket av att mötet skulle handla om att vi skulle diskutera en annan lösning på mitt deltagande i aktivitetsgarantin, med tanke på mitt engagemang med min handikappade son. Men jag blev ganska snart varse att så ej var fallet, i stället noterade jag att dessa tre kvinnor var rörande eniga om att jag skulle lyftas ur aktivitetsgarantin. ”En dags frånvaro i veckan skulle ingen arbetsgivare tillåta och aktivitetsgarantin skall anses som jämförbar med ett vanligt jobb” var deras motivering. En av kvinnorna sa till och med: Det är bara att gilla läget!
Nu började jag på allvar känna mig orättvist behandlad och tänkte för mig själv: ”Ska det behöva vara så här, vad har jag gjort som förtjänar detta?” Allting var helt plötsligt så utsiktslöst och svart och jag kände att det uppenbarligen inte spelade någon roll vad jag gjorde, alltid gjorde jag någon upprörd besviken eller arg. Kvinnan bakom disken på försäkringskassan gav mig rådet att uppsöka en läkare för att bli sjukskriven då jag verkade vara snubblande nära att ”gå in i väggen”.
Jag tog kontakt med Norrtälje sjukhus och fick så småningom en tid hos dr Gyy Syyy som efter att ha hört min historia sjukskrev mig. Efter några dagar får jag ett brev från Mxx Fxxx på försäkringskassan i Norrtälje som förkunnar att de överväger att avslå min begäran om sjukpenning med motivationen att min ”arbetsförmåga inte anses nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom”. Försäkringskassans förtroendeläkare Ryy Byyy bedömer att läkarintygen inte visar att min arbetsförmåga är nedsatt av medicinska skäl.
Innan försäkringskassan fattade ett beslut hade jag rätt att lämna synpunkter eller inkomma med komplettering av läkarintygen inom en vecka. Detta har jag gjort två gånger till, och är alltså inne på tredje varvet nu skulle man kunna säga.
Min kurator har även skrivit ett yttrande (se nedan) som försäkringskassan har fått ta del av, ett yttrande som ännu mer speglar den djupa depression jag befinner mig i. Och ÄNDÅ… nekar försäkringskassan mig ersättning!!!
Både läkare och kurator tycker det är fullständigt ofattbart att försäkringskassan behandlar mig så här, och jag är i allra högsta grad benägen att hålla med dem.
Jag har alltså gått sjukskriven och väntat på ersättning från försäkringskassan ända sen den 13:e december 2005, en ersättning som alltså inte kommer.....
När det står klart för mig att försäkringskassan vänder mig i ryggen går jag trots att jag helst av allt bara skulle vilja sjunka ner i ett hål i marken tillbaks till arbetsförmedlingen och säger att jag vill återgå till min ursprungliga plan.
Det vill säga söka jobb och samtidigt komplettera min kvot med arbetsgivarintyg, så att jag åtminstone kan se till att min familj kan äta ETT mål om dan.
Hela den här cirkusen med aktivitetsgarantin och försäkringskassan har ju varit fullständigt förödande för min ekonomi, jag har lånat 100.000 kronor som bl.a skulle gå till att färdigställa min studio/arbetsplats så att jag kan skapa mina egna arbetstillfällen. De pengarna har jag ju tvingats betala månatligt återkommande räkningar med och vad får detta för konsekvens?
Jo att studions färdigställande flyttas fram ytterligare!
Då kommer nästa käftsmäll: När jag accepterade att gå med i aktivitetsgarantin nollställdes de arbetsgivarintyg jag samlat på mig fram till dess och ogiltigförklarades ur nytt a-kassa villkors hänseende! Nu var det dags för mig att gå i taket på allvar. Varför var det ingen som upplyste mig om det INNAN jag gick med i aktivitetsgarantin???
Kurators yttrande:
Patienten har sedan oktober 2005 regelbunden samtalskontakt med undertecknad. Samtalskontakten har motiverats av de depressiva besvär patienten har sedan lång tid tillbaka (2003 gick patienten i en kortare serie samtal för liknande besvär). Patienten har under en följd av år levt under synnerligen påfrestande omständigheter (arbetslöshet, relationsproblem) med traumatiska inslag. Hans tillvaro har framförallt påverkats av den svårt handikappade sonens födelse i november 2000, sonen föddes utan högerhand, med missbildat hjärta och som det senare visade sig autism. Patienten har från början engagerat sig intensivt i att sörja för sonens utveckling och i att tillgodose behovet av stödinsatser av olika slag. Utan att gå in på detaljer kan konstateras att detta har varit ett synnerligen mödosamt arbete i form av otaliga och inte alla gånger entydiga kontakter med inblandade barnomsorgsverksamheter.
Svårigheterna att stödja sonens utveckling på ett tillfredsställande sätt har, utöver själva traumat att bli förälder till ett handikappat barn, medfört en synnerligen stark belastning på föräldrarnas inbördes relation och därför ytterligare -i psykologisk bemärkelse - underminerat patientens känslomässiga situation.
Under den nu pågående samtalsserien har patientens depressivitet stått i förgrunden - patienten skattar vid dagens besök 33 poäng pÅ BDI (Beck´s depressionsinventorium), vilket innebär stark depression (inom det högsta intervallet på skalan). Bilden präglas av djup nedstämdhet, stark upplevelse av misslyckande, skuldkänslor, grav sömnstörning samt uttalad uttröttbarhet. Patienten uppfyller således kliniska kriterier på allvarlig depression.
Sammanfattningsvis torde det ej råda några tvivel om att patienten är allvarligt deprimerad och med hänsyn till - i synnerhet - den sömnstörning och uttröttbarhet som föreligger ej arbetsför. Bakgrunden till patientens depression utgörs av den mycket påfrestande psykosociala situation han levt i under mycket lång tid. Denne patient är i behov av ett samlat och organiserat stöd i sin rehabilitering tillbaka till arbetslivet.
Åyy Pyyy/ socionom, kurator Husläkarna i Xyxy
Nedan följer några svar på frågor jag fick inför ett möte med försäkringskassans Mxx Fxxx.
Hur skulle jag beskriva:
- mitt hälsotillstånd?
Mörkt, deprimerat, frustrerande. Känns som jag är på väg i en nedåtgående negativ spiral som jag är ofömögen att påverka.
För första gången i livet tvivlar jag på mitt egenvärde.
- min sociala situation?
Miserabel, kärlekslös, den enda form av intellektuell stimulans jag får, är genom de samtal jag har med min läkare eller kurator.
- mina intressen och fritidsaktiviteter?
Det finns inte mycket utrymme för vare sig intressen eller fritidsaktiviteter eftersom den mesta tiden går åt till att ta hand om min hjärnskadade son, och där emellan fullborda inflyttningen.
- min utbildning och tidigare yrkesverksamhet?
Står still, ingen vet ju om att jag finns.
Hur tycker jag att min sjukdom påverkar min förmåga att söka arbete/studera/arbeta?
Jag blir apatisk, kan sitta långa stunder och bara stirra rakt ut i luften. Slarvar med kost, hygien. Går och lägger mig utschasad och så trött att jag knappt orkar hålla ögonen öppna, och ändå blir jag liggande sömnlös i timmar. Grubblande på hur framtiden ska bli och hur det kunde bli så här.
Vilka möjligheter tror jag finns hos både mig själv och min omgivning, för att min arbetsförmåga ska kunna förbättras?
Jag vet verkligen inte, men om jag fick önska skulle jag resa bort en tid och ”ladda om batterierna”.
Försöka att av egen kraft ”komma upp till ytan” igen och tänka ut en plan som känns bra för alla involverade parter.
Vilka hinder tror jag finns hos både mig själv och min omgivning, för att min arbetsförmåga ska kunna förbättras?
Jag tror att min depressiva nedstämdhet, mina begynnande tvivel på min kapacitet som far och familjeförsörjare, samt de få glädjestunderna nu för tiden hindrar min arbetsförmåga att utvecklas positivt.
Ur mitt perspektiv...
fick jag intrycket av att myndigheterna i fråga inte verkade kommunicera särskilt tillfredställande med varann.
Så jag tog själv initiativet till att försöka samla berörda parter till ett möte, där alla kunde tala direkt till varann.
Deltog gjorde förutom jag själv:
läkaren (Gyy Syyy), kuratorn (Åyy Pyyy), försäkringskassans respresentant (Mxx Fxxx) arbetsförmedlingens representanter (Uxx Kxxx och Jyy Gyyy), och även socialens representant (Cxx Sxxx).
Det var Uxx Kxxx som först tog till orda och rätt så omgående klargjorde att AF:s resurser utöver att tillåta mig besöka deras kontor och söka jobb var uttömda. Detta till följd av att jag hade misskött mig på aktivitetsgarantin där jag hade för hög frånvaro och därför blev avstängd. Ordet gick sen till Mxx Fxxx som förkunnade att försäkringskassans beslut stod fast! Hon återkom gång efter annan till att hon utifrån den information hon fått (x antal läkarintyg som minst ett par ggr. har kompletterats med ytterligare intyg) inte kunde tolka mitt sjukdomstillstånd som att det har uppstått på medicinska grunder, utan anser att det uteslutande beror på min sociala situation.
Detta resonemang resulterade i att Gyy Syyy tämligen irriterat utbrast: ”Men varför sitter vi då här? Varför har vi då detta möte? Det finns väl ingen anledning att sitta här och snacka en massa skit om ni redan har bestämt er? Jag trodde jag var kallad hit för att tillsammans med er komma fram till en handlingsplan, som hjälper patienten att rehabiliteras och så småningom återanpassas till arbetsmarknaden.”
I det här läget var jag förvirrad och förtvivlad och frågade Mxx Fxxx om jag kunde tolka deras resonemang som att jag kan känna mig blåst på de pengar jag väntat på sen lucia 2005? Hon svarade att mitt ärende just nu låg hos omprövningsenheten i Sthlm och att hon inte med säkerhet kunde svara på frågan förrän de hade sagt sitt.
Men... fortsatte jag, Är inte omprövningsenheten och försäkringskassan kopplade till varann, pratar inte ni med varann? Jag ringde ju omprövningsenheten för en tid sen och frågade om mitt ärende hade nått dem, och fick då prata med en lagom intresserad person som utan att leta fram just mina handlingar svarade att jag nog kunde räkna med upp till 6 månader innan de överhuvudtaget tittade på dem.
”Jaa.. det är klart..” fortsatte Mxx Fxxx. ”Jag skulle ju kanske kunna ringa dem och höra mig för.”
Gyy Syyy hade vid det här laget återfått sin normala färg i ansiktet och bad om ursäkt för sitt utfall men undrade fortfarande över meningen med mötet. När ingen gav något rakt svar på hans fråga passade jag på att fråga om jag ska anse mig som sjukskriven eller hur ska jag förhålla mig till de ”Platsanvisningar om Ledigt jobb” som AF skickar till mig? Och om jag inte minns helt tokigt, tror jag att AF i detta läget sa nånting i stil med: ”Om du inte söker de jobb som du anvisas står du inte till arbetsmarknadens förfogande och har inte någon rätt till sjukpenning.”
Hittills hade Cxx Sxxx från soc. bara suttit och lyssnat, rodnat och stundtals lätt skakat på huvudet. Då Mxx Fxxx klargjorde att försäkringskassan inte alltid grundade sina beslut på de läkarintyg de försågs med, inflikade Cxx Sxxx att soc. alltid samarbetade med läkaren och fattade sina beslut utifrån dennes intyg.
Så sammanfattningsvis känns det som att detta mötet egentligen inte ledde någonstans ...
Inte heller mötet med socialkontoret ledde till annat än att jag, efter att ha sammanställt hushållets månatliga inkomster respektive utgifter, fick ett bidrag på 1100 kronor. I min desperation hade jag hoppats på att den sociala myndigheten kanske hade någon sorts befogenhet att kunna gå in och få rätsida på härvan jag hamnat i, eller i alla fall tipsa mig om vart eller vem jag skulle vända mig till för att få hjälp. Jag känner mig synnerligen orättvist behandlad och får egentligen inte särskilt mycket förståelse eller hjälp från någon(in)stans alls. Nej, nu ljuger jag! Gyy Syyy, Åyy Pyyy och min husläkare står bakom mig men vad hjälper det? Beslutsfattarna har ju bestämt sig och klubban har fallit, men inte till min fördel. Att vara rättslös känns obehagligt.
Sammanfattningsvis kan man kallt konstatera att jag lever utan någon som helst ekonomisk inkomst, vare sig från försäkringskassa akassa eller sociala och är skuldsatt till strax över 1,6 miljoner kronor. Jag är klassad som starkt deprimerad (läs ovan) och borde få komma in på rehabilitering men det sätter försäkringskassan stopp för.
På det emotionella planet har jag inget att hämta någonstans, vare sig från barnets mor eller barnet själv tack vare dess diagnos (autism och adhd). Jag lever (i en byggbarack) och har så gjort de senaste 5 åren helt utan närhet, empati eller kärlek.
Du som läser detta får kanske intrycket av att jag bara sitter och ”tycker synd om mig själv”, det får i så fall stå för dig.
Detta är bara den krassa verkligheten, varken mer eller mindre.
